Midsommar i Azrou. 

Nere på slätten gassar solen men häruppe bland cederskogarna är luften lätt att andas. Jag dricker mitt heta vatten kryddat med mynta och ägnar några tankar åt blommorna i ett land långt borta. Böneutroparnas skrällande röster blandar sig med varandra över bergsbyn och affärerna stänger tidigt för att hedra högtiden. I min traditionella berberdräkt tycker jag mig nästan smälta in bland männen som väller ut ur moskén. Bara den tandlöse mattförsäljaren behandlar mig som turist. Och när jag går förbi tiggaren utan ben pekar han på mig och skrattar gott. Lustiga att se. Är de som inte har svans.

Sen oktober i Örnafälla.

Genom den klara höstluften

ser jag allt.
Märker jag minsta ljud och rörelse.

Det dova mullret från ett flygplan

som långsamt vandrar över himlen.
En fisk som bryter den blanka ytan.

Myran som stolt och envist släpar

ett barr uppför stackens sluttning.
Björkarna som tankfullt lutar sig ut.

Skräddarna som rastlöst ilar

över de sirapströga virvlarna.
Grenarna på en strandad trädstam

som masterna på ett vrak.
Och i gräset nere vid strandbrynet.

Den avbrutna fågelvingen.
Medan kråkan kraxar

retfullt över vattnet.
Visst är idag en bra dag att flyga.

Att stiga mot den höga himlen.
Vi som kan.

Kråksundsgap i efterglöd.

Som ett obesökt museum

över den svunna sommaren

ligger campingen förstelnad

i sin vinterdvala.
Medan himlen går mot aprikos

skimrar ljuset över klipporna

allt mer utomvärldsligt.
Som i en stolt hälsning

till den segervissa natten.
Tänds den spensliga fyren

som ett kattöga i gattet.
Blir den tunna månskäran

allt knivskarpare.
Lyser aftonstjärnan

allt intensivare.
Tystnar världen i vördnad.

Tills hägerns tunga vingslag

blir det enda hörbara.
Sälens brytande

av den blanka ytan.
Kvirrandet från en sjöfågel

inne i vikens dunkel.
Som den djupaste

av alla röster.
Långt långt inifrån.

Ditt innersta väsen.

Regnvåt fars dag i Cadgwith Cove.

Det dryper om växtligheten

som i en regnskog.
Från den lilla blå kyrkan vid stigen

hörs orgeln förgäves

kalla till gudstjänst.
I den skyddade viken längre ner

står fiskeflottan torrlagd

och väntar på havets välsignelse.
Ligger den anrika puben

där sjömanssånger skrålats

sedan urminnes tider.
Där ale och bitter

gladlynt serveras

till alla som vill ha.

Där vi festar

på musslor och friterad torsk.

Medan djävulen

i en grotta längre bort
sägs vänta med sin stekpanna.

Redo att förtära

varenda en av oss

som prästen kallar

guds barn.

Frånlandsvind i Rödeviken.

Det ovanliga lugnet

på utsidan.

Den klarlila strandklövern

mot graniten.

Solblänket som böljar

över klipporna.
Badet där ingen badar.

Semesterns kvarglömda leksak.

Blåstången som knäpper i tystnaden.

Krusningarna utåt gattet.

Molnryggen som reser sig

långt borta över Jylland.
Sommaren som gömmer sig

kvar inne vid stranden.
Allt som är

nästan inget.

Det lilla

som är allt.

Utblick från Flakturm Humboldthain.

Solen bränner

när vi kommer upp

ur de fuktsvala rummen.
Där tusentals människor

väntade in förstörelsen

dag och natt.
Där ångesten sitter

kvar i väggarna

som den självlysande färgen.
Där människorna stirrade

in i sin svartaste skugga.
Går vi upp på kullen

som är resterna av en stad.
Under träden som hunnit

växa upp sedan dess.
Under en bombfri himmel.

Under jorden

mellan parkens växter.

Ser vi skärvorna titta fram.
Av vardag som pulveriserades.

Av liv som föll sönder.
Av drömmar som grusades.

Blev det en ny stad.
En ny skugga.

Nya drömmar.
Ska skydda oss från.

Vårvinter vid Malens Havsbad.

Solen klär av mig ollen

och själen tar

ett djupt andetag.
Vid ett slumrande hav

som skimrar i petroleumblått.

Där bränningarna

är frusna i tiden.
Drar sig änderna ut

mot öppet vatten.

Går jag norrut

på stranden utan slut.

I gränslandet

mellan is och sand.
Hårt och mjukt.

Verkligt och drömt.

Skvalpar isflaken

i vattenbrynet.

Krasar och klirrar

mot varandra.
Längtor som kanske möts.

Ömsintheter

som kanske besvaras.
På isen som kanske bär.

Ska jag våga mig ut.
Med all min hetta.

Med alla mina ord för kärlek.
Alla tusen ord för snö.
Alla mina namn

på dig.

Vid Ekelund innan solen är borta.

Enstaka fåglar

kommenterar lågmält

den senkomna värmen.

Under en himmel som är helt blå

för första gången på veckor.

Minns jag plötsligt

högsommaren omkring mig.

På ängen där höet ligger slaget

och det alltid finns en försoning.

Där skogen höjer sig

som en förväntansfull läktare.

Där jag går ut som på en väldig arena

men publiken är andäktigt tyst.

Där min enda prestation är närvaron

och min enda seger

är över distraktionen.

Blir jag stående

tills jag inte minns mitt namn.

Tills stjärnorna tänds

någon annan årstid.

Tills jag går av planen

utan att ha vunnit något.

Mer än mig själv.

Köldknäpp vid Brännö Brygga.

Varsamt når vi fast land

på det flytande vattnets planet.
Där solen går ner

över Känsö Torn

och skarven uppslukas

av den blanka spegeln.
Där jag ser mig själv bli tydlig.

Där det är så tyst

att jag hör krusningarna dö ut.
Klipporna vittra.

Snömolnen uppstå.
Isen lägga sig.

Där ett ensamt par

tar några trotsiga valssteg

på den frostiga dansbanan.
Där den kosmiska natten

sänker sig och allting stillnar.
Där livet flödar genom oss

och vi kupar våra händer

för att ingenting spilla.
Där jag tar en klunk från termosen

och några småfåglar

hittar mat bland frusen fallfrukt.
Där hjärtat det slår.

För allt som rinner iväg.
För en liten vän.

Ett stort äventyr.

Sinnesfrid vid Holls Lycka.

Lövtaket brusar som havsvågor när västanvinden drar in och solen strilar ner genom de böljande grenarna. Ner på mig här under den väldiga granen vid torpruinen mitt i skogen. Kanske det enda trädet som stod här då. När soldaten lagt ner vapnen och flyttat hit med sin älskade. När det fanns ett helt liv av lycka kvar att leva. Här i gläntan där tordyveln stretar över döda löv och ingången till jordkällaren är svart som ett stelnat rop. Här vid stenen där kriget verkade så avlägset men orden kommer upp ur mörkret. Det blir ingen fred. Förrän du kan höra tydligt. Skogens röster. Kärlekens viskningar. Kanonerna tystna. I ditt hjärta.