Aftonrodnad vid Ångbåtsgrundet.

Nästan omärkligt. Är vattnet på väg att ta tillbaka den torrlagda havsbottnen. Fladdrar några ljus till liv bland fartygen ute på redden. Kommer in över det stilla vattnet varma läten från måsar som möts någonstans bland ytterskären. Skäller rådjuren inifrån skogen och det dröjande ljuset blänker i fuktig sand. Tänds den första stjärnan och i stunden finns en tillförsikt som inte släcks med det fallande mörkret. Hit tog vi oss. Hit nådde inte världens smärta. Hit ska vi alltid återvända. Även då. När klippan plötsligt kommer upp ur djupet. När havet tar tillbaka oss. När vi som en krusning. Sköljer in och nuddar sanden. Nästan omärkligt.

Hornstull efter regnet.

Kala putsfasader lyser i kvällssolen och några joggare stretchar mot en parkbänk. Jag fångar de sista strålarna bakom Solgrillen och de glittrar i pölen på metallbordet. Tanten tackar genom luckan innan hon går iväg med sin lilla hund. Det är glest mellan allt och varje människa är synlig. Långt borta är virrvarret och förgörelsen. Vargtimmen och besinningslösheten. När skriken från en mås ekar mellan husen och en skuta glider under Liljeholmsbron. När avsaknaden är min bundsförvant och ingenting egentligen händer. När tomheten är mitt sällskap och en regnbåge sträcker sig över himlen. Finns jag verkligen här. Längtar jag ingenstans.

Loj september i Kinneviken.

Längst ut på sandreveln dansar ett ungt par tango i solglittret. Varsamt och dröjande som om något stort stod på spel. Slumrar jag på klippan häruppe i den milda sjöbrisen. Medan syrsorna spelar lågmält och en mås gör sig hörd därute. Medan korna rör sig omkring oss på hällarna. Sävligt sökande efter något. Stannar de nyfiket alldeles nära. Vädrar i luften som för att tyda oss. Tittar storögt som om vi var det udda inslaget. Vandrar de vidare genom den flyende dagen. Som om vi inte alls var viktiga. Vår dans med tiden.

Haga Kile vid dags ände.

Kastade mig i bilen och körde hit så fort det gick. Som om allting hängde på att jag kom fram i tid. Som om det gjorde stor skillnad. Som om någon behövde mig härute. Men det var bara min själ som slet sig. Som såg ljuset dö borta över havet. Som såg all längtan plötsligt skimra. Som behövde mig. Härute.

Bortom Bastuträsk den längsta dagen.

Genom ändlösa våtmarker löper rälsen. Förbi ödegårdar i långsamt förfall. Längs ensliga sjöar som tålmodigt växer igen. Där människan inte längre är påtaglig. Bara gör sig påmind genom ett enstaka jakttorn över björkriset. En transformatorstation prydligt inhägnad. Ett timrat uthus där vägen tar slut. Närmare nollpunkten för en annan tideräkning. Rör vi oss i sakta mak. Långt bortom ödsligheten. Dit intigheten tar vid.

Stora Sjöfallet från sommar till vinter.

Från Teusajaures strand går det stadigt uppåt. Här i världens utkant där livet får bekänna färg. Snövitt som skogsstjärnorna längs den vindlande stigen. Vårgrönt som de spirande ormbunkarna. Solgult som kabbelekan långt inne under fjällbjörkarna. Uppför de välvda sluttningarna där jag hela tiden tror mig ha nått toppen men alltid har en bit kvar. Går vandringen genom medvetandet. In i den styva vinden uppe på högslättens krön. Där en envis kyla inte låter snöfläckarna smälta. Där orken nästan förfryser men det isande fjällbäcksvattnet väcker den till liv igen. Pulsar vi fram i snön och ser bort över Sarek där vintern ännu tycks härska ohotad. Lyser våra hjärtan. Rött som de mognande lingonen mellan stenarna. Som kärleken. Mellan oss.

Vandring i Sierra de Tramontana.

Genom den gömda dalen gnisslar spårvagnen på sin väg till havet. Från medeltidskyrkan med alla heliga kvinnor. Försvinner vi bland olivlundarna. På uråldriga stigar slingrande uppför terrassodlingarna. Plockar vi med oss citroner och rosmarin. Pinglar fårskällorna någonstans nära. Faller regnet allt långsammare mellan pinjeträdens yviga grenar. Ser vi upp mot topparna som reser sig brant. Ser vi ut mot det blånande havet. Ser vi in i oss själva. Genom mellanrummen i verkligheten. Mysteriet längst därinne.

Midnattstimme vid Jemaa el Fna.

Ute på sagoberättarnas torg glänser kobrorna under fullmånen. Det osar högt upp på natthimlen från allt kött som grillas i gaslampornas sken. Vi värjer oss mot ivriga män som mitt i trängseln vill sälja kryddor, läder och billiga klockor. Omärkligt försvinner vi in i medinans upplysta dunkel. Provar guldglänsande djellabas och små arabiska fraser. När en liten gränd lockar in mig i sitt tysta halvmörker. Där folkvimlet plötsligt är långt borta. Där jag ser längst in i livets labyrint. Ensam med tusen andar. En enda lång natt.

Sen oktober i Örnafälla.

Genom den klara höstluften

ser jag allt.
Märker jag minsta ljud och rörelse.

Det dova mullret från ett flygplan

som långsamt vandrar över himlen.
En fisk som bryter den blanka ytan.

Myran som stolt och envist släpar

ett barr uppför stackens sluttning.
Björkarna som tankfullt lutar sig ut.

Skräddarna som rastlöst ilar

över de sirapströga virvlarna.
Grenarna på en strandad trädstam

som masterna på ett vrak.
Och i gräset nere vid strandbrynet.

Den avbrutna fågelvingen.
Medan kråkan kraxar

retfullt över vattnet.
Visst är idag en bra dag att flyga.

Att stiga mot den höga himlen.
Vi som kan.

Snekkersten i åskvärme.

Nedanför de mondäna villorna med sina poetiska namn ligger vi utsträckta i sanden. Solen når precis över molnen som höljer Ven i ett grågrönt regn. Vi doppar oss i det klara vattnet och älskar att vi är här nu. Att vi har de färska bröden och den milda danska osten. Att vi kan dåsa en stund utan tanke på världen. Att någons barn leker borta i sanden och ingenting är allvar. Utom att vi ska vidare så småningom. Längre söderut. Längre inåt. Längre närmare. Den plats i overkligheten. Där hjulen inte snurrar.