Jaktsäsong på Kållandsö.

Regnet hänger i luften och östanvinden kommer med en oväntad kyla. Vi åker genom ett öde landskap som nyss färgats rött. Ute på fältet står en älg som inte tycks ana att jakten börjat. Vi pratar om hur vackra ekarna är och om nyheterna vi inte längre förmår att läsa. Jag korsar pilgrimsleden och tänker på att slottets kapell byggdes av hunger. Ser havsörnen flyga förbi över skogen. Som ett sista farväl. Som en envis dementi. Som en trotsig kommentar till frågan som barnen jobbat med inne på besökscentret. Vad händer med jorden i framtiden. Som besvarats på en av de gula notisarna. Med små spretiga bokstäver. Alla. Är döda.

På Valön alla hjärtans dag.

Dröjer sig nattgammal is kvar på hällkaren. Tornar stormmolnen upp sig på horisonten. Går jag allt längre ut. Som ett tecken på kärlek. Som en gest för livet. Som splitter ur själen. Plockar jag plastbitarna på strandängen och lägger i säckar. Ser jag långt in i tystnaden. Allt som hjärtat minns. Allt som berört. Alla uppspolade fragment av lätthet. Som fjädrar tappade i flykten. Inflätade i väven. Stunder vi älskat.

44 grader i Aït Benhaddou.

Svalkande som en drakes andedräkt kommer vinden in från Anti-Atlas. Sliter i den lilla oasens palmer och lägger ett fint damm på allt. Här längs den gamla karavanvägen vid porten till Sahara. Där torkan tränger allt djupare. Där de nakna bergen tycks helt likgiltiga inför hettan. Där de sakta låter sin brända hud vittra till stoft. Ser jag från bussfönstren på vår resa från skugga till skugga de ensamma männen. Därute i ett landskap utan nåd. Grävande i den steniga marken. Gående med en trasig cykel. Bara stående vid en sinad källa. Stirrande framför sig. In i den förgörande elden. Som brinner i oss.

Kreuzkölln efter regnet.

Medan åskan drar vidare

droppar skyfallet från träden.

Passerar vi förundrat

genom middagsbjudningen

som flyttat ut på trottoaren.
Som om känslan av frihet

var viktigare än avgränsningar.
Jagar svalorna nerför allén.

Rinner vi vidare

som kanalen.
In på ölstället

där vi ber om

att få dela bord.
Där det unga paret svarar

att vi aldrig behöver fråga.

I välviljans huvudstad

som var förtryckets.

I öppenhetens land

som var förföljelsens.
Har resan till kärlek

gått genom hat.
Måtte vi andra.

Hitta en genväg.

Kalven vid sommarlovets slut. 

Solen lyser ner mellan höga ovädersmoln. Ett ensamt segel vandrar längs horisonten och det regnar över Kungen. Jag tittar bland små uppspolade fragment under nyponbuskens vita rosor. Sätter mig på stenen där vi vilade en kväll som denna innan flytten tillbaka till stan. Där jag byggde en pyramid som ligger vid mina fötter nu. Där jag ser honom sitta i sin högtidliga kostym och titta utåt med lång blick. Han som jag är skyldig allt men ändå inget. Han som firade sin födelse med överdådiga kräftkalas. Som byggde oss ett rike men lämnade mig med drottningen. Som dolde sig själv men visade mig havet. En kväll som denna.

Sommarmorgon i Vasastan.

Vita moln driver obekymrat vidare över en tyst himmel. Måsarnas skrik ekar mellan husen och solen lyser ner på den dammiga stillheten. De lediga parkeringsplatserna som ingen vill ha. De ensamma turisterna som vecklar upp kartan i gathörnet. Den badklädda familjen som cyklar bort från sin vardag. En lång stund står jag mitt i gatan och kan inte se det komma. Allt som var så bråttom. Som var så nödvändigt. Som var istället. Jag vecklar upp mina drömmar och driver obekymrat vidare. Bort genom livet.

Moln över Sahara.

Genom en lång canyon följer vi den slingrande floden av gröna palmer tills den rinner ut i sanden. Molnskuggor jagar fram över öknens soltorkade ödslighet men vi börjar ana att det som snart ska regna över oss inte är vatten. Några hundar rotar i en hög med sopor och ett par dromedarer kastar sig bort från vägkantennär vi sveper förbi. Annars är enstaka snår det enda liv vi ser medan en hård vind hänger ut allt tjockare slöjor framför den bleknande solen. När vi når staden vid världens ände. Börjar den andra världen. Slutar all visshet. Är sandstormen över oss.

Vårvärme vid Kanaanbadet.

Vinterns vrakspillror

klirrar mot strandkanten.
Jag lyfter av mig köldens ok

och känner solen

mot det halvfrusna vattnet.
Mitt innersta flackande

som de yrvakna drakarna

högt över sanden.
Min längtan plöjande

som sothönan över stenbottnen.
Mitt hopp spirande

som blåsipporna

ur förgängligheten.
Min oro sprängande

som de nya biltunnlarna

genom urberget

rakt under oss.
Fast vi inte ville.

Blir himlen allt varmare.

Isen allt tunnare.
Vår ståndpunkt

allt viktigare.

Att du känner som jag.

Att du finns där.
Allt närmre.
Din sanning.

Brinnande himmel över Röda Sten.

Lamporna tänds

borta i containerhamnen

och lastbåten löses långsamt upp

i det mörklila diset över horisonten.

Luften är isande kall

men ljuset vill inte dö.

Ute i strömmen

blinkar lysbojen grönt

och någon jonglerar

med kulörta lyktor.

När flygplanen ritar

aprikosfärgade streck över himlen.

När gässen flyger i formation

och månen lyser halv.

När det luktar starkt

från sprayburkarna framför planket.

När under gatlyktornas svaga sken.

Svarta konturer i gasmask

målar stora grälla blommor.

Och jag frusen in i märgen.

Sitter kvar i det längsta.

Upptänd som en bit kol.

Av samma glödande passion.

Stormvarning på Västerhavet. 

Skummet ryker in över viken och uppspolade på klipporna ligger spridda fiskeredskap och sommarminnen. I en trotsig lek med vinden fångas den sjunkande solen upp av måsarnas vingar. Stranden är gömd under svartglänsande drivor av tång och vågorna går höga i våra temuggar. Det går inte att stå stilla i vinden och vi lutar oss skrattande mot kraften hos det osynliga. Ett nytt år blåser in från väster med ett löfte om tillblivelse. Om att världen ska skölja över oss. Om att vi ska nå långt ner i våra djup. Om att allt vi fortfarande drömmer ska få fast mark. I en skummande kaskad av förundran.