Vårsöndag i Porte de Clignancourt.

Värmen dallrar mellan tälten

där rastlösa män säljer märkeskopior

och afrikanska smycken.
Där hemlösa barn sitter hopkrupna

i ringledens betongskugga

medan turisterna rinner förbi

mot antikmarknaden.
Där jaget löses upp

i en malström av andra.
Botaniserar vi

bland obskyra litografier

och förgyllda empirmöbler.
Tills han ur en låda gamla foton

spolas upp som ett strandfynd.
Han som en gång var så viktig.

Den störste i sin egen lilla värld.
Bilden av den yttersta ensamheten.

Som är ett jag.
Men inte längre ett du.
Som nu har blivit

någon för mig.

Som jag aldrig skulle drömma om

att lämna kvar.

Kreuzkölln efter regnet.

Medan åskan drar vidare

droppar skyfallet från träden.

Passerar vi förundrat

genom middagsbjudningen

som flyttat ut på trottoaren.
Som om känslan av frihet

var viktigare än avgränsningar.
Jagar svalorna nerför allén.

Rinner vi vidare

som kanalen.
In på ölstället

där vi ber om

att få dela bord.
Där det unga paret svarar

att vi aldrig behöver fråga.

I välviljans huvudstad

som var förtryckets.

I öppenhetens land

som var förföljelsens.
Har resan till kärlek

gått genom hat.
Måtte vi andra.

Hitta en genväg.

Jungfruviken i månaden mars.

En frisk vind från söder sprider det löftesrika vårljuset över vattnet. När jag går genom fjolårets vass. Kan jag höra kluckandet från den ensamma ekan som glömts kvar över vintern. Känna den milda smaken av tångräkorna vi kokade hemma i köket. Se hennes kastanjehår glänsa som tång i vågorna. Se hennes viga kropp klättra före mig uppför trädstammen. Höra hennes förvånade skrik. När en avbruten gren tränger in i hennes mage. Jag tittar ut över viken med den välkända silhuetten. Och fortfarande kan jag känna. Det långa ärret på hennes brunbrända hud. Det svindlande löftet. Smaken av den enda pussen. Den flyktiga men definitiva. Sältan i vinden.

Gråväder över Marstrand.

Regnet hänger i luften och ingen går längs kajen. Fästningen ligger tung över ön och nästan allt är stängt. Vid det stora fönstret i korridorens slut sitter vi ensamma med havet. Medan personalen städar undan vintern pluggar han oregelbundna verb och jag skriver vidare. På historien om mitt liv. Allt är som det ska och med en självklar lätthet befolkar vi tomheten. När dropparna börjar falla går vi iväg utåt fyren för en glimt av horisonten. Så tyst en hel värld. Så långsam. Dyningen över skäret. Så många böjningar. Av verbet vara.

Hårda vindar i Bullerkammaren.

När jag går

över regnvåta klippor.
Smattrar kapuchongen

mot mina öron.
Drar byarna i mina ben.

Tumlar skummet

över skrevorna.
Ser jag rakt in

i stormens öga.
Hör jag tystnaden

mitt i raseriet.
Frånvaron

av andra ljud

än luftens och vattnets.
Närvaron av urkrafterna.

Rytande i mina öron.

Ser du vågorna explodera.
Ge sig hän

före upplösningen.
Hör du alla själar.

Som tystnat innan dig.
Du lilla korn av salt.

Julafton bortom Köp.

Mellan tuvorna prövar vi oss

fram över den sanka myren.
Regnet hänger i luften

och det blir aldrig riktigt ljust.
Sötsträvt smakar det julröda lingonet

och nästan självlysande grön är mossan

i de väldiga granarnas dunkel.
Med det snabbt kallnande teet

sköljer vi ner lussekatterna

och går vidare.
Utan att bry oss om

dropparna mot ansiktet.
Om att vi inte vet

vart stigen leder.
Om att julen inte är vit

och ingen får årets julklapp.
Vi är frusna och svultna

när vi skrattar åt vägskylten

på en öde grusväg.

Men vi köper just ingenting.
Konsumerar bara

vad vi önskade oss mest.
Mitt i ingenstans.

Detta kulna äventyr.
Alla vi tillsammans.

Framtidsfredag på Jorden.

Ur ett skadat hjärta talar jag till midnatten med sjunkande ord. Har vi kommit till en punkt av återvändo. Flyr vi till en plats av blint hopp. Ser vi inte skogen för fällda träd. Vår egen nakenhet. Skyler vi med slöjor av silver. Täcker vi med plåtar av guld. Vår tunna hud. Rullande som månen i ängens dagg. Dansande som älvorna. Ett ögonblick osårbar. Ett ögonblick skyddslös. Låter jag skyfallen skölja bort. Smaken av kallt stål. Andas jag in försiktigt. En skadad himmel.

Vintersol i Ransvik.

Fast serveringen är stängd

och klipporna öde.
Finns en förväntansfull

närvaro i luften.

Bland de kala ekarna på branten

som skimrar i granitgrått.
Över det iskalla vattnet

som böljar i sommarblått.
Sveper skarven förbi

och är redan i nästa årstid.
Stelnar mina fingrar i vinden.

Är Själland försvunnet i diset

och hela världen i upplösning.
Kommer den emot mig

nerför solgatan.

En trevande värme.
En förhoppning om storhet.

En visshet

om att det aldrig

varit viktigare.
Att göra sig tydlig.

Hissa sin flagg.
Bekänna sin färg.

Varenda nyans.
I ditt spektrum.

Vill jag se.

44 grader i Aït Benhaddou.

Svalkande som en drakes andedräkt kommer vinden in från Anti-Atlas. Sliter i den lilla oasens palmer och lägger ett fint damm på allt. Här längs den gamla karavanvägen vid porten till Sahara. Där torkan tränger allt djupare. Där de nakna bergen tycks helt likgiltiga inför hettan. Där de sakta låter sin brända hud vittra till stoft. Ser jag från bussfönstren på vår resa från skugga till skugga de ensamma männen. Därute i ett landskap utan nåd. Grävande i den steniga marken. Gående med en trasig cykel. Bara stående vid en sinad källa. Stirrande framför sig. In i den förgörande elden. Som brinner i oss.

Födelsedag på Skeppsholmen.

Solen blixtrar i Saltsjön medan vita skärgårdsbåtar rycker i sina förtöjningar. Inne i museets halvdunkel tittar mangafigurerna nyfiket när jag ger mig själv en bok om haiku. Någon gång nu  såg jag världen för första gången. Någon gång nu började berättelsen skrivas. Den om pojken som såg i mörker. Om brådskan att leva. Några korta rader. Om hur universum blev till. Och han vågade sig ut i ljuset. Någon gång nu.