Det skymmer över Lagered.

Emellanåt öppnar sig himlen

och allt blir vått för en stund.

Skogens tystnad

är så mycket djupare

och bryts bara av ett par träd

som gnider sig mot varandra.
Bara av en duva

som läser sitt mantra.
Bara av en tradare

som sträcker förbi

nere på landsvägen.
Bara av mina längsta tankar.

På dig som lämnat kvar
en vissnande bukett

ängsblommor i stugan.
Dig som tog mig

på en lång regnvandring

för att plocka den.
Dig som gått före

över brandgatan

och in i vardagen.
Tänker jag på

när ekarna torkar i vinden

och ljuset tynar.
När kräftmånen stiger

mot en mörknande himmel.

Älvorna blygt

smyger in över ängen.

Tar varandras hand.

Haga Kile vid dags ände.

Kastade mig i bilen och körde hit så fort det gick. Som om allting hängde på att jag kom fram i tid. Som om det gjorde stor skillnad. Som om någon behövde mig härute. Men det var bara min själ som slet sig. Som såg ljuset dö borta över havet. Som såg all längtan plötsligt skimra. Som behövde mig. Härute.

Dagsmeja på Stångehuvud.

Fast vinden är svag

hörs tusen små bränningars

sorl från ytterskären.
Prydligt travade på varandra

väntar de skrotade granitblocken

inte längre på att bli gravstenar.
Men ännu en miljard år

på att åter få flöda

som honung.
På att födas ännu en gång.

Rodnande av sinnliga drömmar

om rörelse och oformlighet.
Sitter jag bakom lä

allra längst ut och känner

den svaga värmen

från vintersolen.
Hör jag vattnet porla

under skrevans is.
Som den stigande nymånen.

Kall men berörd

av den innersta hettan.

Skymning i Sankt Petersburg.

Kvällsluften är spetsad med en föraning om den nalkande vintern. Vittrande fasader rymmer nytt guld men minns en tröstlös strävan. Längs kanalen där det spillda blodets katedral reser sig mot himlen. Flödar en ivrig ström av människor vidare. Med en osalig blandning av aspiration och ängslan i ögonen. Speglade i det oroliga vattnet. Vi de äldsta av vänner. Som förenats här så långt hemifrån. Gäckande livets förgänglighet. Svävande på gemensamhetens vingar. Skålande i frusen vodka. För stunden vi fick.

Natthimmel över Lagadalen.

Vimpeln hänger orörlig

och bara i högsta björkens topp

rör sig löven.
När skuggorna djupnar

och skogen kommer närmare.
Stillnar koltrastens sång.

Blir doften av liljekonvalj

allt mer berusande.
Tänds den första stjärnan.

Lyktorna i träden.
Lusten till livet.

I kattugglans

trolska läte.
I svärmarna

av irrande flygfän.

I solnedgångens

kvardröjande glöd.
Porlar som bäcken.

Över din svala hud.
Mina drömmar

genom natten.

Det klarnar över Femörehuvud.

Gammal dyning rullar in och dör tvärt mot klipporna. Mistklockan har tystnat för alltid och fyrvaktarns långa tankar är skingrade för vinden. Nere i skrevan ett vissnat minnesaltare. Kanonerna i skogen förstummade inför striden som aldrig blev av. I de atombombsäkra rummen leker spökena kalla krigslekar. Regnet drar bort över havet och de stålgrå skyarna skingras. Solen hittar ner till våra ansikten och vi känner den tydligt. Värmen mellan oss. De ännu levande.

Försommar på Île aux Cygnes.

En pråm med sand plöjer uppströms alldeles intill mig. Där jag går genom den smala allén mitt i floden. Där uteliggaren sover på en bänk nära brudparet som fnittrar framför fotografen. Där ingen äger stunden mer än någon annan. Singlar vita kronblad ner från vildkörsbär och kinapäron. Gömmer jag mig mellan stammarna. Tar jag bilder på frihetens gudinna. Ser hon långt förbi och ändå rakt på mig. Du vet väl att det inte är jag. Som ger dig frihet. Det är du.

Ett ljust regn över Place Pigalle.

Lystet drar jag in röken från de rostade kastanjerna och passerar de luggslitna butikerna längs Boulevard de Clichy som säljer förlovningsringar och billig njutning. Det är glest mellan turisterna och bistra inkastare försöker dra in mig bakom draperierna. Men jag går upp på berget. Ovanför alla ljusgrå fasader som lyser så oförklarligt starkt i skymningsljuset. Precis som de gjorde den där gången jag förälskades i henne. Vid den vita kyrkan som ruvar på hennes hemlighet. Det bultande hjärtat. Som inte låter någon åka härifrån. Utan att lämna en bit av sitt.

Tidig kyla vid Stora Dammen.

Bortanför träden brusar morgontrafiken helt ovetande. Om gräsanden som glider vidare när gässen landar med utdragna plask. Om den tunna röken som stiger från vattnet när sothönan letar småkryp i strandkanten. Om måsarna som seglar över gräset när rimfrosten dröjer kvar. När den stigande solen kastar långa skuggor på en vaknande värld. När den lilla kasperteatern längtar efter en publik. När vi klär oss i dagens skruder. Trär på oss våra näbbar. Tar ett steg ut i tomheten. Känner vingarna bära eller brista. Högt ovanför tomrummet.

Gråväder över Marstrand.

Regnet hänger i luften och ingen går längs kajen. Fästningen ligger tung över ön och nästan allt är stängt. Vid det stora fönstret i korridorens slut sitter vi ensamma med havet. Medan personalen städar undan vintern pluggar han oregelbundna verb och jag skriver vidare. På historien om mitt liv. Allt är som det ska och med en självklar lätthet befolkar vi tomheten. När dropparna börjar falla går vi iväg utåt fyren för en glimt av horisonten. Så tyst en hel värld. Så långsam. Dyningen över skäret. Så många böjningar. Av verbet vara.