Vårsöndag i Porte de Clignancourt.
Värmen dallrar mellan tälten
där rastlösa män säljer märkeskopior
och afrikanska smycken.
Där hemlösa barn sitter hopkrupna
i ringledens betongskugga
medan turisterna rinner förbi
mot antikmarknaden.
Där jaget löses upp
i en malström av andra.
Botaniserar vi
bland obskyra litografier
och förgyllda empirmöbler.
Tills han ur en låda gamla foton
spolas upp som ett strandfynd.
Han som en gång var så viktig.
Den störste i sin egen lilla värld.
Bilden av den yttersta ensamheten.
Som är ett jag.
Men inte längre ett du.
Som nu har blivit
någon för mig.
Som jag aldrig skulle drömma om
att lämna kvar.
Kreuzkölln efter regnet.
Medan åskan drar vidare
droppar skyfallet från träden.
Passerar vi förundrat
genom middagsbjudningen
som flyttat ut på trottoaren.
Som om känslan av frihet
var viktigare än avgränsningar.
Jagar svalorna nerför allén.
Rinner vi vidare
som kanalen.
In på ölstället
där vi ber om
att få dela bord.
Där det unga paret svarar
att vi aldrig behöver fråga.
I välviljans huvudstad
som var förtryckets.
I öppenhetens land
som var förföljelsens.
Har resan till kärlek
gått genom hat.
Måtte vi andra.
Hitta en genväg.
Jungfruviken i månaden mars.
En frisk vind från söder sprider det löftesrika vårljuset över vattnet. När jag går genom fjolårets vass. Kan jag höra kluckandet från den ensamma ekan som glömts kvar över vintern. Känna den milda smaken av tångräkorna vi kokade hemma i köket. Se hennes kastanjehår glänsa som tång i vågorna. Se hennes viga kropp klättra före mig uppför trädstammen. Höra hennes förvånade skrik. När en avbruten gren tränger in i hennes mage. Jag tittar ut över viken med den välkända silhuetten. Och fortfarande kan jag känna. Det långa ärret på hennes brunbrända hud. Det svindlande löftet. Smaken av den enda pussen. Den flyktiga men definitiva. Sältan i vinden.
Gråväder över Marstrand.
Regnet hänger i luften och ingen går längs kajen. Fästningen ligger tung över ön och nästan allt är stängt. Vid det stora fönstret i korridorens slut sitter vi ensamma med havet. Medan personalen städar undan vintern pluggar han oregelbundna verb och jag skriver vidare. På historien om mitt liv. Allt är som det ska och med en självklar lätthet befolkar vi tomheten. När dropparna börjar falla går vi iväg utåt fyren för en glimt av horisonten. Så tyst en hel värld. Så långsam. Dyningen över skäret. Så många böjningar. Av verbet vara.
Hårda vindar i Bullerkammaren.
När jag går
över regnvåta klippor.
Smattrar kapuchongen
mot mina öron.
Drar byarna i mina ben.
Tumlar skummet
över skrevorna.
Ser jag rakt in
i stormens öga.
Hör jag tystnaden
mitt i raseriet.
Frånvaron
av andra ljud
än luftens och vattnets.
Närvaron av urkrafterna.
Rytande i mina öron.
Ser du vågorna explodera.
Ge sig hän
före upplösningen.
Hör du alla själar.
Som tystnat innan dig.
Du lilla korn av salt.
Julafton bortom Köp.
Mellan tuvorna prövar vi oss
fram över den sanka myren.
Regnet hänger i luften
och det blir aldrig riktigt ljust.
Sötsträvt smakar det julröda lingonet
och nästan självlysande grön är mossan
i de väldiga granarnas dunkel.
Med det snabbt kallnande teet
sköljer vi ner lussekatterna
och går vidare.
Utan att bry oss om
dropparna mot ansiktet.
Om att vi inte vet
vart stigen leder.
Om att julen inte är vit
och ingen får årets julklapp.
Vi är frusna och svultna
när vi skrattar åt vägskylten
på en öde grusväg.
Men vi köper just ingenting.
Konsumerar bara
vad vi önskade oss mest.
Mitt i ingenstans.
Detta kulna äventyr.
Alla vi tillsammans.
Framtidsfredag på Jorden.
Ur ett skadat hjärta talar jag till midnatten med sjunkande ord. Har vi kommit till en punkt av återvändo. Flyr vi till en plats av blint hopp. Ser vi inte skogen för fällda träd. Vår egen nakenhet. Skyler vi med slöjor av silver. Täcker vi med plåtar av guld. Vår tunna hud. Rullande som månen i ängens dagg. Dansande som älvorna. Ett ögonblick osårbar. Ett ögonblick skyddslös. Låter jag skyfallen skölja bort. Smaken av kallt stål. Andas jag in försiktigt. En skadad himmel.
Vintersol i Ransvik.
Fast serveringen är stängd
och klipporna öde.
Finns en förväntansfull
närvaro i luften.
Bland de kala ekarna på branten
som skimrar i granitgrått.
Över det iskalla vattnet
som böljar i sommarblått.
Sveper skarven förbi
och är redan i nästa årstid.
Stelnar mina fingrar i vinden.
Är Själland försvunnet i diset
och hela världen i upplösning.
Kommer den emot mig
nerför solgatan.
En trevande värme.
En förhoppning om storhet.
En visshet
om att det aldrig
varit viktigare.
Att göra sig tydlig.
Hissa sin flagg.
Bekänna sin färg.
Varenda nyans.
I ditt spektrum.
Vill jag se.
44 grader i Aït Benhaddou.
Svalkande som en drakes andedräkt kommer vinden in från Anti-Atlas. Sliter i den lilla oasens palmer och lägger ett fint damm på allt. Här längs den gamla karavanvägen vid porten till Sahara. Där torkan tränger allt djupare. Där de nakna bergen tycks helt likgiltiga inför hettan. Där de sakta låter sin brända hud vittra till stoft. Ser jag från bussfönstren på vår resa från skugga till skugga de ensamma männen. Därute i ett landskap utan nåd. Grävande i den steniga marken. Gående med en trasig cykel. Bara stående vid en sinad källa. Stirrande framför sig. In i den förgörande elden. Som brinner i oss.
Födelsedag på Skeppsholmen.
Solen blixtrar i Saltsjön medan vita skärgårdsbåtar rycker i sina förtöjningar. Inne i museets halvdunkel tittar mangafigurerna nyfiket när jag ger mig själv en bok om haiku. Någon gång nu såg jag världen för första gången. Någon gång nu började berättelsen skrivas. Den om pojken som såg i mörker. Om brådskan att leva. Några korta rader. Om hur universum blev till. Och han vågade sig ut i ljuset. Någon gång nu.