Själarnas möte vid Gathenhielmska stenen.

När vårtecknen blåser bort i den isande vinden. När lågvattnet blottar mitt allra innersta. Klättrar jag upp i en okänd del av skogen. Är det förflutna strax bakom mig. Söker jag mig fram mellan krokiga stammar. Följer jag en stig bara känd av skogens andar. Ser jag plötsligt in i ögonen på någon nästan osynlig. Står vi en stund förbundna med varandra. Tackar jag i mitt stilla sinne. Sjörövaren som trotsigt ankrade sina skepp nere i viken. Som räddade livet på den här platsen. På den uråldriga ekskogen som är hans hem. Rådjursbocken som nyss var här. Den stolta men skygga.

Storm över Landsort.

Vi ställer oss i lä bakom fyren

medan Östersjön brakar in

och vinden rycker i vår värld.

I den snabbt döende dagen

tänds alla blinkande punkter omkring oss

och längst bort glittrar Gotlandsfärjan

som ett irrbloss.

Under en sprakande stjärnhimmel

sveper lanterninens långa ljuskäglor

oupphörligt längs horisonten.

Tränger sig lotsbåten in

genom det smala gapet

till hamnens hukande lugn.

Vandrar våra tankar iväg

över de skummande vågtopparna

som lyser vita i den djupnande svärtan.

Stirrar vi in i oändligheten.

Hittar vi en början

mitt i skeendet som alltid pågått.

Som vi vet har ett slut.

Som ett kort blänk.

Som ändå varar.

Länge nog.

Sommarmorgon i Vasastan.

Vita moln driver obekymrat vidare över en tyst himmel. Måsarnas skrik ekar mellan husen och solen lyser ner på den dammiga stillheten. De lediga parkeringsplatserna som ingen vill ha. De ensamma turisterna som vecklar upp kartan i gathörnet. Den badklädda familjen som cyklar bort från sin vardag. En lång stund står jag mitt i gatan och kan inte se det komma. Allt som var så bråttom. Som var så nödvändigt. Som var istället. Jag vecklar upp mina drömmar och driver obekymrat vidare. Bort genom livet.

Vårsignaler vid Råö.

Det långa mörkret är över och på uddens läsida värmer solglittret. Godmodigt fiskar svanparet i strandbrynet men annars är jag själv med världsalltet. I den intensiva stillheten. Spetsas mina sinnen. Någonstans därutifrån hörs ejderhannens lockrop. Havets oupphörliga andning. Djupens tysta sång om födelsen. En första spricka i livets ägg. Och från ännu längre bort. Som om radioteleskopet var mina öron. Som om själen talade evighetens språk. En döende stjärnas sista ord. Utan ljus. Är jag inget. Utan mörker. Skulle jag aldrig varit.

Från Svartbräkorna en hård sjöbris.

Inne i viken går vattnet högt

och strömmarna gör ränder

genom vågorna.

Över himlen

slörar segelvita stickmoln

och deras skuggor

kommer snabbt emot mig.

Vinden kyler min saltvåta hud

innan jag värmer mig

under ytan igen.

Det finns ingenting

att ängslas över.

Ingenting att önska.

Ingenting vi skulle.

Bara en sanning om väsentlighet.

Bara en insikt om var lusten börjar.

Var sökandet upphör.

Efter det vi vore.

Efter svaren som fanns

innan frågorna.

Visst ska vi minnas

varandra här.

Aldrig mera glömma.

Bleke i Brandhultsviken.

Med bara en liten stund tillgodo vill jag ändå. Gå genom dalen ner till vattnet. Höra vårkvittret fylla de ännu outslagna lövens tomrum. Känna närvaron av de väldiga ekarna som stått där helt stilla så ofattbart länge. Bråkdelen av en evighet. Ser jag en nedgående sol nudda den fallna stammens mossa. Väcka liv i det som multnar. Värma mig det lilla ögonblick jag hinner sitta vid stranden. Vid den igenvuxna stigen där pojken cyklade. Han som älskade den där sagan. Som anar tunga vingslag från skogen bakom sig. Som svävar iväg över viken. Till landet längesen.

Varma vindar över Stora Frö.

Enstaka vallmoblommor fläckar det höga gräset blodrött. I den magra jorden multnar tusenåriga skelett medan stenarna som restes över dem sakta sjunker djupare ner i Alvaret. Vi botaniserar bland växterna i den dödskallemärkta delen av örtagården. Bolmört, alruna och belladonna. Livgivande och dödliga. Fortsätter vi vår färd över den blomstrande jord som en gång var havsbotten. Mellan himmelsblå cikoria och illgul ölandstok. På den himlakropp som en gång var livlös. Tar vi ännu ett andetag. Vi livgivande. Dödliga. Små frön.

Vårkänsla vid Lagaoset.

Med vulkanisk kraft skjuter floden ut i havet och skogens jordbruna vatten färgar vågorna. Mina steg sjunker ner genom den flyende sanden som vilar lätt på snön. Det stormfällda trädet ligger uppspolat som en strandad val och sträcker sig mot horisonten. Mörkret faller och ännu ett isdygn väntar oss. Men ovanför snömolnen dröjer sig ett blekblått skimmer kvar. In i det längsta. Som känslan i drömmen. Som sötman i sältan. Som vi. Hos varandra.

Överskyat på Manhattan Beach.

Genom strömmen av helgfirare

rullar vi fram på strandpromenaden.

Längs de glänsande husen

där cocktailsorlet sipprar

ut genom altandörrarna.

Förbi glasterrassen

där marinkårsflaggan fladdrar i brisen

och världspolisen

tar en kall öl mellan krigen.

Förbi parkeringsplatsen

under kraftverkets skorstenar

en hel värld därifrån.

Där jetmotorerna rusar rakt över oss

och stora familjer

från stadens glödheta innandöme

samlas runt osande barbecuegrillar.

Ända upp till Venice

där turisterna får massage

och vi köper färgglada skallar

till de dödas dag.

Medan de hemlösa

förbereder sig för natten.

Klarvakna mitt i drömmen.

Om allas lika möjligheter.

Västerhavet i den aprikosrosa timmen.

Redan långt inne i skogen

hör jag havet.
I vattenbrynet en döende manet

och några vissna eklöv.
På hällkaren en tjocknande is.

Snabbt bort över viken

två sjöfåglar tätt tillsammans.
Bakom horisonten

en falnande skymning.
Över skogen

en stigande måne.
På en ilandfluten planka.

Försöker jag lyssna.
Djupt inifrån.

Är vi glada att du kommit.
Vi som liknar evigheten

men är förgängliga som du.
Förbundna av osynliga krafter

genom så mycket tomhet.
Men vad kan vi förmedla

som du inte redan vet.
Att det inte är slutet

som räknas.

Bara hela tiden.
All början.