Storm över Landsort.

Vi ställer oss i lä bakom fyren

medan Östersjön brakar in

och vinden rycker i vår värld.

I den snabbt döende dagen

tänds alla blinkande punkter omkring oss

och längst bort glittrar Gotlandsfärjan

som ett irrbloss.

Under en sprakande stjärnhimmel

sveper lanterninens långa ljuskäglor

oupphörligt längs horisonten.

Tränger sig lotsbåten in

genom det smala gapet

till hamnens hukande lugn.

Vandrar våra tankar iväg

över de skummande vågtopparna

som lyser vita i den djupnande svärtan.

Stirrar vi in i oändligheten.

Hittar vi en början

mitt i skeendet som alltid pågått.

Som vi vet har ett slut.

Som ett kort blänk.

Som ändå varar.

Länge nog.

Vårvinter vid Malens Havsbad.

Solen klär av mig ollen

och själen tar

ett djupt andetag.
Vid ett slumrande hav

som skimrar i petroleumblått.

Där bränningarna

är frusna i tiden.
Drar sig änderna ut

mot öppet vatten.

Går jag norrut

på stranden utan slut.

I gränslandet

mellan is och sand.
Hårt och mjukt.

Verkligt och drömt.

Skvalpar isflaken

i vattenbrynet.

Krasar och klirrar

mot varandra.
Längtor som kanske möts.

Ömsintheter

som kanske besvaras.
På isen som kanske bär.

Ska jag våga mig ut.
Med all min hetta.

Med alla mina ord för kärlek.
Alla tusen ord för snö.
Alla mina namn

på dig.

Junikväll i Kärrboda.

En stadig bris forsar över det sörmländska landskapet. Fälten böljar som sjögräsoch hela världen skimrar i grönt. Längst bort vadar tranorna genom säden och kärrhöken seglar över allt som ska bli. Det finns en längtan utan namn och en fullkomnad utan gräns. En glömska utan sorg och en hågkomst utan möda. När vinden dör ut och allting stillnar. Skogens mörker djupnar och västergöken kallar ensamhetens själar. Sjunker jag som en önskesten. Mjukt till vila.

I trollskogen nedanför Kumlet.

Faller redan skymningen

som dropparna

från de tunga molnen.
Kryper knotiga tallar längs hällarna

medan vinden jagar i deras kronor.
Känner vi jordens stilla undran.

Nära den fuktiga myllan

som andas med oss.
Multnar bland barr och ekblad

vår ängslan över världen.
Hörs ett oroligt hav

genom grenarna.
Lika osynligt som vi

härinne under berget.
Där träden har röster

och stenarna ansikten.
Där sprickan ner i underjorden

öppnar sig bakom oss.
Tystnar vi en stund och lyssnar

till det djupnande mörkret.
Som födde vår värsta rädsla.

Och allt vårt ljus.

Senvinterskymning vid Kullaberg.

Ner i ett hav av ljus

sjunker solen.

Det mörknar redan

i bokskogarna

på norra sluttningen

och alla är på väg tillbaka.

Som för att avhandla en ödesfråga

har sångsvanarna samlats

ute på fältet.

När vi trevar oss

nerför den branta stigen

över trädens nakna rötter

ännu halare av frosten.

Passerar genom öppningen.

Tränger oss in i gångarna

mellan glatta väggar.

Hör andetagen från vattnet

den pulserande tystnaden

från stenarnas inre.

Kommer tanken till mig

att vad fysiken kallar

död materia.

Tillskriver den också.

En levande kraft.

Genom Lunds lasarett en vårvind.

Stilla i sängen. Benet som alltid velat springa. Fixerat av en stålskena. Barnet som alltid velat rörelse. Orörlig i sin vånda. Äventyraren som alltid velat upptäcka. Orubblig i sin styrka. Hans breda hand där droppet går in. Som alltid. Gripande om framtiden.

Mjukt regn över Sankt Olofs källa.

Varsamt och dröjande

rör sig stora vinbergssnäckor

genom det blöta gräset.
Går vi längs pilgrimsleden

in i dunklet under träden.
Faller tunga droppar

ner på vattenspegeln.
Sköljerjag händerna

i den uråldriga källans

bottenlöshet.
Som folk gjort

i mer än tusen år.
Offrat och hoppats.

Lämnar jag något

av mig själv.
Får jag något tillbaka.

Är vattnet lika klart.
Skönhet lika enkelt.

Som ringarna på ytan.
Sprider jag mig.

Dör jag bort.
Föds jag igen.

Som livet.
Ger jag

av min kärlek.
Hoppas jag

på gensvar.

Skymningspromenad vid Djurgårdarna.

Det nyss fallna regnet porlar bland boklöven i rännstenen. Pingvinerna står håglösa under lysrören i fågelhuset och ingen ser på när getterna får mat. I dammen simmar sälarna sina enformiga rundor men stannar ibland och vädrar i den friska vinden från havet. Älgarna tar obekymrat för sig av höet men dovhjortarna tittar uppmärksamt på mig som om jag hade ett budskap till dem. En blek sol tittar fram precis innan den försvinner bakom molnen som varslar om snö. Ett kärlekspar lutar sig mot varandra på sin väg bort genom löftena. Sätter mig på bänken och andas in den kyliga luften. Känner inte stängslet runt mig. Djupt därinne. Är ni fria.

Fri sikt från Point Reyes Lighthouse.

Strömmarna viker av ut i havet och kontinenten ner mot jordens inre. Någonstans därute leker knölvalarna. Vi själva så länge det är möjligt. Fyrvaktaren som satt här en gång har lämnat sin vaka. Som för att påminna oss om hur själva vi är. Som för att välkomna oss till oändligheten. Sveper en kondor ner framför våra ögon. När vi stannar vid en övergiven ranch och en planka slår i vinden. När vi andaktsfullt går runt bland det förgångna. När vågorna rullar in och lämnar oss en dollar av sand. Rinnande mellan våra fingrar. Ville vi köpa. Mera tid.

Torekov i augusti.

Åskvädren vandrar in från havet men dropparna faller inte just här. Ändå är det bara jag vid Morgonbryggan. Där de vita badrockarna redan blåst bort. Där vågorna snabbt har grumlat kristallen. Där det lergråa vattnet känns varmare än luften. Ser jag Kullaberg försvinna bakom regnslöjorna. Sjöfåglarna ner i djupet. Sommarens njutningar in bland minnena. Simmande under ytan ser jag ett svagt ljus tränga ner. Bitar av tång och sjögräs driva i dunklet. Lättsinnigheten virvla bort. Står jag länge på sandbottnen och ser utåt Väderön. Medan skarvarna på skäret torkar sina vingar. Redo att dyka ner igen.