Fri utsikt från Louisiana.

En torr kvällsvind jagar genom den världsvana trädgården. Genom oformliga skulpturer av brons. Genom ekrarna på rullstolen. Där den gamle parkerats av vännen som fortfarande kan gå. Nästan orörlig bland alla upptäckare som inte ser honom. Tittar han ut över sundet med den där blicken som redan sett allt. Som ser världen från andra sidan livet. Som ser utan att fästa sig vid något. Som bara tillfälligt dröjer kvar vid den unga kvinnan som korsar hans synfält. Som om allt av betydelse redan hänt. Som om inga frågor längre väntade på svar. Inte ens ifall det var rätt stig. Den där som verkade så viktig. Att välja.

Stormbyar över Saltoluokta.

Det går vita gäss på Langas och båten över till fjällstationen rullar som på havet när ditresta musikanter spontant stämmer upp i en gånglåt från Hälsingland. Innan festen i storstugan där surströmmingen står framdukad med alla sina tillbehör. Reser sig samen upp och fyller rummet med jojk. Tystnar sorlet och blickarna runt bordet vänds långt inåt själen. När han leder oss till vadstället. Bugar sig fjällbjörkarna djupt. Cirklar havsörnen stilla och lugnt. Högt över mig som står långt därnere. Mitt i det virvlande flödet mellan vemod och förtröstan.

Vintervila i Ängeviken.

Mitt bland de nya villorna ligger sjöboden som lämnats åt tiden. Sakta vittrande till stoft som ostronskalen längs den frusna stranden. På en vindskyddad bänk i den sista solen dricker jag mitt te. Medan fiskaren styr förbi mot öppet hav. Får jag plötsligt känslan att jag ser ut över världen när jag inte längre finns i den. När holmen ligger därute som den brukar. När kvällen stillnar över Härön som den alltid gjort. När det är någon helt annan. Som sitter här på bänken. Ser dagen släckas. Och säger detta. Är livet.

Nytt liv vid Farhultsbygget.

Ett blekt vårljus sköljer över ängarna. När kraftstolparna vandrar bort längs brandgatan. När maskinerna rostar håglöst i leran. Och jakttornen inväntar döden. Pågår kyrkkaffet som bäst efter ett återvändande till den svarta jorden. Blir småtallarna fler därute på myren. Har fåglarna givit skogen sin röst tillbaka. Sträcker ekarna på sig i envis tillit. Är flödet snabbt i den svällande floden. Stiger vråken sakta över fältet. Ser vi långt långt därnere. I vårt allra djupaste. Livsandarna vakna.

Åskväder vid Batteriudden.

Höga skyar rör sig

in över fjorden

i mäktiga formationer.
Världen går i blygrått

och regnet är inte långt borta.
Blodröda vajar rönnbären i vinden.

Som av saknad

har någon byggt en plastkopia

av kanonen som stod här.
Pekande mot himlen

i en tom gest.
Oförmögen att göra skada.

Går jag vidare utåt klipporna.
Bort ifrån idén

om att jag har en fiende.
Undan tanken på förstörelse

som något konstruktivt.
Söker jag skydd

längre in i mig själv.
Flyr jag längre ut i havet.

Ensam med kraften

vi inte kan besegra.
Laddar jag om.

Sommarnatt i lustgården.

Inne under träden dansar småknytt med skuggorna. Gräset är svalt mot fotsulorna men kroppen minns ännu dagens brännande hetta. Från skogens djup sipprar jordens fuktiga andedräkt och under äppelträdet lyser prästkragarna. När lupinerna reser sig mörklila mot den rodnande himlen. Pionernas knoppar vibrerar av längtan att blomma. Kaprifolen fyller den förväntansfulla stillheten med sin berusande sötma. Hör jag bara universum andas. Ser jag bara livets konturer. Känner jag bara din hud. Sakta skälva.

Själarnas möte vid Gathenhielmska stenen.

När vårtecknen blåser bort i den isande vinden. När lågvattnet blottar mitt allra innersta. Klättrar jag upp i en okänd del av skogen. Är det förflutna strax bakom mig. Söker jag mig fram mellan krokiga stammar. Följer jag en stig bara känd av skogens andar. Ser jag plötsligt in i ögonen på någon nästan osynlig. Står vi en stund förbundna med varandra. Tackar jag i mitt stilla sinne. Sjörövaren som trotsigt ankrade sina skepp nere i viken. Som räddade livet på den här platsen. På den uråldriga ekskogen som är hans hem. Rådjursbocken som nyss var här. Den stolta men skygga.

Sagostund i Japandalen, del 1.

Regnsvarta moln vandrar in över skogens mjukgröna tak. Flyende undan en inre demon upp genom bäckravinen. Stannar jag andfådd och vänder mig om. Men där finns bara koltrasten på en gren högt uppe. Skira löv som lyser i den sista solen. Balanserar från sten till sten över dammens avgrundsmörker. Anar en krusning i ögonvrån. Strax under ytan vänder den sitt bronsglänsande huvud mot mig. Sina regnsvarta drakögon. Och plötsligt tystnar skogen. När vi med långsam undran möter varandras blick. Vad är vi. Så rädda för. Är vi inte bara. Så förtrollat levande.

Kvällsvandring genom Afrika.

Luften börjar svalna i den fuktiga dalgången där granatäpplena snart är mogna. Som skarabéerna vid våra fötter lämnar vi spår i sanden nerströms längs bäckfåran. Med solen rullande framför oss mot horisonten. Ovanför våra huvuden korsar kråkornas flaxande svalornas halsbrytande dykningar. In i den väldiga öppning som tidens flöde borrat genom berget. Där unga män våghalsigt dyker mellan klippblocken ner i de släta skrevorna. Dit kvinnorna kommer varje fredag vid soluppgången. För att bada i livets vatten. För att födas på nytt. För att finna någon att ge sitt hjärta. Insh'Allah.

Dansbygget i gastkramande ensamhet.

Vildsvinen har slitit

den mjuka mossan i stycken.
Löven har börjat singla ner

och den första frosten är på väg.
I granskogens dunkel

letar jag trattkantareller

men hittar ett ödetorp.
Omgivet av ett kalhygge

som kanske var hans skog.
Han som lämnat

efter sig så lite.
Några rostande maskiner

som slukats av sly.
En hög med lump

under det infallna taket.
En VHS-bandspelare

som sakta ruttnar

och ett bleknat videofodral.
Som enligt texten

under den gulnade nakenbilden

innehöll en erotisk fantasi.
Känner jag en kall hand

sträcka sig mot mig

genom det våta höstregnet.
Som för att bjuda upp.

Som en sista hoppfull gest.
Som om det fanns någon där.

Jag är bäste dräng.
Jag är den

som ingen behöver.