Solskimmer över Näsbokrok.

På en sten ute i vågorna

sitter en svartglänsande skarv.

Orörligt lystrande

efter tecken på fara.
Långt borta

nästan upplösta i diset.
Anar vi konturerna

av kärnreaktorerna.
Som den gäckande skuggan

av en osäkerhet.
Som de strandade resterna

av en utdöd civilisation.
Som de sista överlevande.

Sitter vi här på en stock

och småpratar om det största.

Balanserar på skärvorna

från ett skepp som förliste.
Går vi på klapperstenarna

längre ut i förvissningen.
Att vi är de odelbara.

Som med blytjocka lager av ömhet.

Står emot sönderfallet.

Ovan molnen över Kattegatt.

Vita slöjor sveper snabbt förbi och gör havet osynligt. Genom en plötslig reva skymtar jag den långa stranden som slutar vid fyren. Där vi såg varandra tydligt i den torra ökenvinden. Där tiden kanske stannade för att vi slutade tänka på den. Där våra lakan var beströdda med sand och vår solvarma hud med salt. När jag glider in över London är världen blottlagd igen. De ändlösa förorterna. De blommande träden. Linjen där tiden börjar och slutar. Genom en reva i drömmen. Ser jag dem landa på din hud. Små rosa blomblad. Av längtan.

Blå timme vid Musée d'Orsay.

Lastpråmarna plöjer vidare genom huvudstaden utan att ta notis om allt det vackra. Vi andra köar för att komma in till konsten medan soldater med automatvapen granskar oss likgiltigt. Utställningen om den ökände misantropen gör mig rädd för de andra i rummet. Hans rebelliska ultravåld mot sensualismen. Hans avfärdande av den goda människan som den ondas förklädnad. När vi accepterar förtryck i lustens namn. När vi hedrar dem som har till yrke att döda. Lämnar jag målningarna av plågade kvinnokroppar och tar min tillflykt till impressionismen. Där allt är ljus och skönhet. Där ingenting döljs i skuggan. På en kall stenbänk mittemellan sätter jag mig och tänker. Att kärlek och blod har samma färg. Att markisen måste ha fel. Att vi gör ett val. Varje röd sekund.

Kråksundsgap i efterglöd.

Som ett obesökt museum

över den svunna sommaren

ligger campingen förstelnad

i sin vinterdvala.
Medan himlen går mot aprikos

skimrar ljuset över klipporna

allt mer utomvärldsligt.
Som i en stolt hälsning

till den segervissa natten.
Tänds den spensliga fyren

som ett kattöga i gattet.
Blir den tunna månskäran

allt knivskarpare.
Lyser aftonstjärnan

allt intensivare.
Tystnar världen i vördnad.

Tills hägerns tunga vingslag

blir det enda hörbara.
Sälens brytande

av den blanka ytan.
Kvirrandet från en sjöfågel

inne i vikens dunkel.
Som den djupaste

av alla röster.
Långt långt inifrån.

Ditt innersta väsen.

Mogen sommar vid Stockevik.

På en grund av blågrått målar livet sin vision av fullbordan. Skimrande ljung i långa penseldrag under sprakande fläckar av rönnbär. Duttar av gulmåra och nyanser av viol och blåklocka. Prickar av slånbär och odon mot stråken av strandgräs. Björnbär som skiftar från blekrött till blänkande kolsvart. Din solkyssta hud mot graniten. Ditt strandrågblonda hår i vinden. Avtecknade mot kärleksörten. Våra djupröda hjärtan. Mogna att njutas.

Marknad i Tavistock.

Lekande barn springer runt

bland alla som dött för imperiet.

Flaggspel med Union Jack

fladdrar i snålblåsten

medan flitiga församlingsmedlemmar

säljer krimskrams från stånden.

Jag sätter mig

hos de muntra åldringarna

som äter hembakta tårtor

runt campingborden.

Som manas av en man

i färgglad amiralskostym

att våga sig upp i kyrktornet.

Som inte bekymras

av att regnet hänger i luften.

Godmodiga som sina älskade hundar.

Konverserar de i skämtsam ton

med en gammal bekant

som sitter allvarsam och tyst.

Där på den tomma stolen.

Eftermäle i Fengersfors.

Jaktplan flyger över skogarna i regnet. Bäcken rinner genom en trätrumma till ingenstans. Undran söker sig in i mörkren. Stirrande tillbaka som förglömligheten. Det som var ett uppehälle. Någons tanke om meningsfullhet. Smulad under mina fötter. Knastrande som verklig substans. Som en uppnådd framtid. Någons tanke om vad som kunde bli. Vilar i min hand. Den tomma tyngden. Av allt som blev kvar.

En gråmulen dag i drömfabriken.

Molnen hänger tunga över Santa Monica Bay och det är glest på stranden. Men uppe i Hollywood gassar solen över allt som kunde varit. I staden där ingenting är vad det tycks vara och själva verkligheten är en iscensättning. En kuliss som kan göras om. En råvara till illusionen. Där det enda sanna är skenbarheten och vi famlar fram bland rekvisitan. Hur betryggande är då inte de slitna plankorna ute på piren. Det spontana skrattet mellan oss som låtit fasaden rämna. Det fuktkalla duggandet en tidig morgon. I södra Kalifornien. Där det aldrig regnar.

Värmebölja på Hannabadsjön.

Kanoten skjuter fram över den blanka ytan medan skräddarna väver in oss i sina irrande mönster. Vi gör små strandhugg och du plockar pors för att krydda brännvinet. Vita näckrosor till att smycka bordet. Gula till att lysa upp natten. Glider vi med strömmen genom den trånga kanalen. Med fingrarna i det ljumma vattnet. Känner jag den sötsträva doften av vass medan stora blad skrapar mjukt mot bottnen. Deras stjälkar som ådror av liv bland allt som förmultnar. När solstrimmorna spelar över dina bara axlar. Vill jag hålla oss kvar här. Mellan det som var och det som blir. Sätter jag ner paddeln och spjärnar emot.

Försommar på Île aux Cygnes.

En pråm med sand plöjer uppströms alldeles intill mig. Där jag går genom den smala allén mitt i floden. Där uteliggaren sover på en bänk nära brudparet som fnittrar framför fotografen. Där ingen äger stunden mer än någon annan. Singlar vita kronblad ner från vildkörsbär och kinapäron. Gömmer jag mig mellan stammarna. Tar jag bilder på frihetens gudinna. Ser hon långt förbi och ändå rakt på mig. Du vet väl att det inte är jag. Som ger dig frihet. Det är du.