Hönö Klåva efter vintern.

Havet bär med sig en kylig vind

men glittrar förtroligt

mellan utskären.

Fyrarna vakar över tomma farleder

men måsarnas skrin

bryter tystnaden.

En ejder av betong

som övervintrat på kajen

har fått sällskap igen

av sina levande förebilder.

Hos fiskhandlaren

är skreisäsongen snart över

och i vadbinderiet lagas nät

för öppen dörr.

Möblerna på uteserveringen

sträcker försiktigt på sig

i det bleka ljuset

och in över den ödsliga skärgården

smyger en tyst förväntan.

Vi som befolkade den karga graniten.

Som hukade genom kärvheten.

Vänder ansiktet mot ljuset.

Känner doften av liv.

Skriver vårt hopp i sten.

Med de minsta tecknen.

Aftonstund i Alvastra.

Ensam med det djupnande mörkret

går jag runt bland ruinerna.

Gräset är vått av nyfallet regn

och det finns något andaktsfullt

i den fuktiga kvällsluften.

En närvaro av något obestämbart

som är mer än tystnad.

Större än Ombergs dunkla väldighet

som reser sig alldeles nära.

Starkare än den djupgröna livskraft

som omger mig.

Inne i den uråldriga klosterkyrkan

som inte längre har ett tak mot himlen.

Kanske just där Birgitta Birgersdotter

hade en av sina uppenbarelser.

Vänder jag mig om

och ser ut mot gravarna.

Döden så tydlig

mot den ljusa horisonten.

Du vet att jag kommer som vän.

Som din oförlåtande lärare.

I den svåra konsten

att leva.

Varmt avsked vid Klippan.

Ett rött segel

försvinner sakta ut till havs

medan majsolen glittrar på älven.

Som om den vore lika outsinlig

pågår vardagen runt omkring oss.

Ett ögonblick i sänder.

Sjunger vi medan tårarna faller.

Minns vi allt som blev av.

Nuddar vi det som aldrig fick bli.

Ett ögonblick i sänder.

Lägger vi varligt

våra blommor på kistan.

Står vi tysta inför evigheten.

Är vi bräckliga som livet.

Tills klockorna ringer

och vi går ut i ljuset.

Bländade av skönheten.

Klara över dyrbarheten.

Hos vartenda ett

av de där ögonblicken.

Vi kallar vardag.

Dimma i väster.

Från någonstans i osynligheten

kommer hägerns hesa skrik.
Det krasar från issörjan

och ingenting är längre givet.
Mer än vassen som vajar

i det flyende ljuset.
Mer än dropparna från träden

i den stumma skogen.
Som världens tårar utan uppehåll.

Går jag längs stigen

med otålig beslutsamhet.
Ensam och ändå

med så många själsfränder.
Marscherande över hela jorden

i den feminina aspektens namn.
Rör vi oss framåt i lös formation.

Utan andra vapen

än visionen om rättfärdighet.
Förenade i en brännande känsla

av angelägenhet.
I en ursinnig kärlek

till allt som är skyddslöst.
Ser vi så tydligt i varandra.

Kraften som har väckts till liv.

Med Bohuslän in i stormen.

Ångande förbi containerhamnen

där kranarna lossar utan uppehåll.

Ser vi blinkande truckar

irra som eldflugor.

Bärande allt vi ville ha.

Förbi oljehamnen

där undergången lossas.

Medan bränningarna flammar

upp över grynnorna

och inga sjöfåglar syns till.

Flämtar fyrarna.

Faller natten.

Svartnar djupet.

Löser regnet upp öarnas konturer.

Skymtar jag mellan regnridåerna

långt därute.

Ett stort skepp komma i rasande fart

genom den sköra verkligheten.

Som den flygande holländaren.

Dömd att segla de sju haven

till den yttersta dagen.

Efter att ha sprängt förtöjningarna.

Trotsat alla makter.

Kapat våra själar.

I begäret efter mer.

Vårkänsla vid Lagaoset.

Med vulkanisk kraft skjuter floden ut i havet och skogens jordbruna vatten färgar vågorna. Mina steg sjunker ner genom den flyende sanden som vilar lätt på snön. Det stormfällda trädet ligger uppspolat som en strandad val och sträcker sig mot horisonten. Mörkret faller och ännu ett isdygn väntar oss. Men ovanför snömolnen dröjer sig ett blekblått skimmer kvar. In i det längsta. Som känslan i drömmen. Som sötman i sältan. Som vi. Hos varandra.

Morgonstund i Le Marais.

En duva flaxar mellan husen.
Några dämpade röster sipprar in

genom de öppna gårdsfönstren.

En ilsken siren ekar

genom kvarteret

men tonar snabbt bort.
En kyrkklocka klämtar

alldeles nära

och vi mjuknar

lättsinnigt i vårvärmen.
Hela staden väntar därute

men vi lever inte längre

i framtiden.
Vi tar ännu en bit chèvre

och dröjer oss kvar.
I vissheten om att just detta

är det väsentliga.
Just denna stund

runt bordet.
Just detta nu

utan sedan.
Oberoende av slutet.

Just denna början.

Regnbåge över Drakabygget.

Det ryker om den blöta vägen som slingrar fram mellan åkrar och fält. Svalorna flyger lågt över det mogna vetet och en häst betar sorglöst i det höga gräset. Ett åskväder drar bort över åsen och vi lever en stund i solen. Plötsligt ilar en svala ut framför bilen och trots en tvär vändning kan den inte ha klarat sig. Ingenting hörs men jag vet ändå. Att ett äventyr är över. Att sommaren har ett slut. Att vi hittade guldet. Den där stunden i solen.

Höstdagjämning vid Saltkällan.

Tunga regnmoln

stryker över bohusgraniten.
Rodnande släpper

alléns höga träd sin klädnad.
Ute på åkern

har solrosorna sloknat

men ännu en stund

lyser raderna av sommarblommor.
I hjärtats alla färger.

Har vi målat varandra genom åren.
Plockar jag din bukett.

I sprakande förväntan.
Klipper jag de spröda stjälkarna.

Har jag samlat ett helt fång.
Smakar jag ett syrligt hallon

som längtade att mogna.
I djärv tillit.

Landar bina

otympligt på kronbladen.
Fyller jag vatten i spannen.

Ska vi låta vingarna bära.
Kinderna fuktas.

Munnen vattnas.
I strålarna som bryter igenom.

Dricka nektar.

Sommarsmak innanför Sockertoppen.

Vid båthuset

i den svalnande höstsolen.
På bryggplankorna

som blekts av saltet.
Ser jag för mig

en liten pojke

i blå kaptensmössa.
På toften under ekans tygsegel

i orange flytväst.
Hans förväntansfulla blick

ut mot gattet.
I en värld som inte sträcker sig

så mycket längre.
Än att lycka är glittret

på vågorna.
Löftet i vinden.

Synen av den där klippan.
Som alltid är längre bort.

Skimrande

som en okänd längtan.
Nästan verklig.

Nästan helt bestående.

Av en okänd sötma.