Tunn is på Fågeldammen. 

Över natten har världen blivit svartvit och ljuden bara viskningar. Stilla och varsamt faller vintern och klär allting i skörhet. Genom revorna i molntäcket ser jag en skymt av himlen. Det ljuslätta bakom det grå. Skatorna i trädtoppen. Först hunden. Sedan den vita käppen som hon håller framför sig. Till sist hennes ansikte. Fyllt av förtröstansfull framåtrörelse. Jag sluter ögonen och går in i hennes värld. Hör knarret från mina skor mot kramsnön. Det metalliska kraxet högt uppifrån. Det ljudlösa dunsandet från snöflingor som träffar marken. Som mina tvivel. Hennes visshet.

Muminjul på Trollholmen. Sommarstugorna trycker längs berget i sin vinterdvala. Nere i rännan strömmar västerhavets klara vatten över vitnade ostronskal. Längst ut på udden står pappan i den hårda sydvinden och ser ut mot gattet. Där holmarna stävar genom de grova sjöarna som gamla tiders pansarkryssare. Där det ljusnar en kort stund över horisonten. Där man anar en mörk silhuett på det yttersta skäret. När den försvunne fiskarens redskap ligger strödda över klipporna. Vankas sillmackor och starkt kaffe bland bojarna i sjöboden. Går julafton mot kväll och skuggorna får liv. Nalkas kylan från havet. Dansar i ring. Troll och knytt. Ljuset in.

Solskugga över Westside.

Efter att ha flugit före solen till västerlandets yttersta kant. Äter vi cheeseburgare till frukost medan planen dundrar in rakt över våra huvuden och en sval bris kommer in från havet. Medan glänsande jättebilar köar för sin del av nöjet. Försvinner vi in i ökenstaden som redan för länge sedan fick smeknamnet Hell City. Förbi oljefälten där pumparna enträget suger upp det svarta guldet ur underjorden. Förbi strippklubbarna som lovar en resa till himlen. Förbi frikyrkorna som försöker konkurrera. När vi checkar in på hotellet i Hollywood har solen kommit ikapp. Allt badar i ljus och det står nu klart. Att paradiset inte är en plats. Utan stunden. Vi har tillsammans.

Hindens Rev mellan vind och lä.

Violerna lyser ännu blåare än det nykläckta äggskalet. Bland fjolårets kvarlevor går vi allt längre ut på tungan av land som slutligen ska försvinna i djupet. Ena stranden alldeles lugn. Den andra med vågorna rullande in. Vi som i skydd av den stora båken gissar fåglar och äter vår matsäck. Lyssnar till träden. Försvinner i tiden. Örnen och tranan. Seglande på den friska östanviden. Alltid tillsammans. Alltid ensamma. Allt högre. Allt. Närmare. Varandra.

Storm över Landsort.

Vi ställer oss i lä bakom fyren

medan Östersjön brakar in

och vinden rycker i vår värld.

I den snabbt döende dagen

tänds alla blinkande punkter omkring oss

och längst bort glittrar Gotlandsfärjan

som ett irrbloss.

Under en sprakande stjärnhimmel

sveper lanterninens långa ljuskäglor

oupphörligt längs horisonten.

Tränger sig lotsbåten in

genom det smala gapet

till hamnens hukande lugn.

Vandrar våra tankar iväg

över de skummande vågtopparna

som lyser vita i den djupnande svärtan.

Stirrar vi in i oändligheten.

Hittar vi en början

mitt i skeendet som alltid pågått.

Som vi vet har ett slut.

Som ett kort blänk.

Som ändå varar.

Länge nog.

Nytt år på Jorden.

Himlen exploderar

och vi kysser varandra.
Under världens blixtrande tak

där tiden dansar in

allas våra förhoppningar.
Där ljusen brinner

och vi skickar vår värme

i alla riktningar.
Är våra löften

storslagna och ädelmodiga.
Ser vi på andra sidan natten

oss själva skratta

av lust och infrielse.
Glittrande som diamanter

våra ögon.
När vi blivit det vi drömde

och väckt det som domnat.
När vi vågat det vi ville

och vill ännu mer.
När vi visat vår kärlek

för allt vi älskar

och givit vårt beskydd.
När vi tänt upp

varandras mörker

och sett våra själar glasklart.
Ska vi kyssas igen.

Ska vi ta i våra armar.
Vår enda jord.

Juleljus vid Storeskog. När blänkande vågor möts över den smala landtungan ut till udden. När strandrågen darrar i den hårda brisen. Får jag av det återvända ljuset ett sällskap. Av havet en bit ek som är rundad och blekt. Ser jag en svan nudda vågtopparna och landa på solgatan. Hör jag min själ ropa. Längs ränderna av skum. Till Basho min frände i den brusande tiden. Som om han satt här på stenen bredvid. Han som såg det eviga sitta intill det förgängliga. Kejsaren av ingenting. Skalden av närvaro. Mästaren av haiku. Ett brinnande ljus.

Genom Mörkerhålet en frisk vind.

Som en pansarkryssare

stävar den långasmala ön

vidare över Östersjön.

Klyver den stormvågorna

med sin yttersta udde.

Bär den oss ännu

en bit genom livet.

Fem män som kunde haft

varandra på kornet.

Som kunde spridit

död och förintelse.

Som följts åt ända hit.

Där vi står på igenfyllda bunkrar

och raserade skyttevärn.

På ett krig som inte blev av.

På rädslan för de andra.

På ett svagt hopp om försoning.

Vid kanonen som fortfarande

pekar mot öster.

Minns jag övningen med bajonett.

Hur vi skulle sticka in

och röra runt.

Hur den plågade sergeanten

lät min vägran passera

utan bestraffning.

Hur våra blickar möttes.

Vi som aldrig ville

varandra något ont.

Vi som älskade livet.

Precis som de andra.

Kvarnvikskäret i den kosmiska natten.

När skymningen tar form i de långa skuggorna. Värmer oss solblänket i den kulnande brisen. Simmar lungmaneten obekymrat inåt. Vädrar minken oroligt efter faror. För att snabbt försvinna under ytan. Bakom cirrusmolnen som räfflar den tunna hinnan. Föds nya stjärnor i nebulosornas inre. Dör de gamla i förgörande ursinne. Från en tid som längesedan flytt. Tindrar universum förundrat. Inför den enda av alla sina himlakroppar. Som mot all rimlig förmodan. Pulserade av liv.

Isande vårvindar över Ramsvikslandet.

En otålig nordan rycker i graniten. Krusar de smaragdblå vattnen mellan hällarna. Stryker över de uthuggna klippblocken som lämnats att minna om en benhård knapphet. Ett mödosamt liv där bara den tyngsta av sysslor kunde lätta bördan. Där kampen att överleva blev någon annans odödlighet. Någonstans bortanför havet. Tusenåriga städer av sten. Monument över segrar i blod. Ämnen till guldprydda gravstenar. Trappsteg till himlen.