Juleljus vid Storeskog. När blänkande vågor möts över den smala landtungan ut till udden. När strandrågen darrar i den hårda brisen. Får jag av det återvända ljuset ett sällskap. Av havet en bit ek som är rundad och blekt. Ser jag en svan nudda vågtopparna och landa på solgatan. Hör jag min själ ropa. Längs ränderna av skum. Till Basho min frände i den brusande tiden. Som om han satt här på stenen bredvid. Han som såg det eviga sitta intill det förgängliga. Kejsaren av ingenting. Skalden av närvaro. Mästaren av haiku. Ett brinnande ljus.

Hemresa i gränslandet.

I vagnens tysta ensamhet

sveper jag genom vårskymningen.
Genom mörknande skogar

där snön dröjer kvar.
Förbi massabruket

där de blir till ånga.
Mellan det som var

mammas värld

och det som var pappas.
Hinner jag ikapp tiden.

Ser jag upp mot fästningen

där jag var med honom

en dag nära slutet.
Vid kanonerna

som längesedan tystnat.
Där grannfolken

stred mot varandra

och kungen stupade.
Reser jag vidare

i stilla förhoppning.
Om att min försoning

ska bli fullständig.
Med drottningen

som fick ge upp sitt land.

Hon vars flicknamn

jag tagit till mitt.

44 grader i Aït Benhaddou.

Svalkande som en drakes andedräkt kommer vinden in från Anti-Atlas. Sliter i den lilla oasens palmer och lägger ett fint damm på allt. Här längs den gamla karavanvägen vid porten till Sahara. Där torkan tränger allt djupare. Där de nakna bergen tycks helt likgiltiga inför hettan. Där de sakta låter sin brända hud vittra till stoft. Ser jag från bussfönstren på vår resa från skugga till skugga de ensamma männen. Därute i ett landskap utan nåd. Grävande i den steniga marken. Gående med en trasig cykel. Bara stående vid en sinad källa. Stirrande framför sig. In i den förgörande elden. Som brinner i oss.

Ljuspunkter i nattens Shoreditch.

En kolsvart himmel vilar över staden medan blåljusen jagar längs gatorna. Bland finanskvarterens glittrande skyskrapor. Göms en måne i nedan. Bland innekrogarnas glänsande uppåtsträvare. Skär skarpa hjärnor sin bit av kakan. Bland gathörnens uppspolade själar. Lyser bara ett svagt hopp. Gör jag ett sista försök att hålla mig flytande. Klamrar mig fast vid hans tillitsfulla röst. Som hördes över frukosten i designhotellets mysdunkel. There is a light. That never goes out.

Ebb vid The Lizard.

Med kopparskimrande ormfjäll

reser sig klipporna ur havet.

Fortfarande varma

när jag går barfota

över deras svarta ödlehud

i den sista kvällssolen.

Blänkande i blodrött

som blottlagda drakhjärtan

på den återuppståndna stranden.

Komna ur jordens inre

där de blev till i begynnelsen.

När kontinenterna kolliderade

och ett helt hav försvann.

Mäter de årmiljonernas gång.

Omsluter de mig djupt inne

i grottorna som vågorna borrat.

Deras salta andedräkt

mot mitt ansikte.

Bultar de ännu.

Aldrig så svagt.

Mot mitt törstande öra.

Kvarnvikskäret i den kosmiska natten.

När skymningen tar form

i de långa skuggorna.
Värmer oss solblänket

i den kulnande brisen.
Simmar lungmaneten

obekymrat inåt.
Vädrar minken

oroligt efter faror.
För att snabbt försvinna

under ytan.
Bakom cirrusmolnen

som räfflar den tunna hinnan.
Föds nya stjärnor

i nebulosornas inre.
Dör de gamla

i förgörande ursinne.
Från en tid

som längesedan flytt.
Tindrar universum förundrat.

Inför den enda

av alla sina himlakroppar.
Som mot all rimlig förmodan.

Pulserade av liv.

Förnimmelse vid Tjuadal.

Molnskuggorna vandrar snabbt över den steniga åkern. Många sekel gamla ekar kantar grusvägen längs gärsgårn. På sluttningen långt borta lunkar korna lojt ur sikte. Just när jag slänger en blick åt sidan. Ser jag stenblocken som med någon annans ögon. Hör jag hans steg alldeles bakom mig. En pojke som gick här hela livet och undrade över meningen. Osedd med sina alldagliga sysslor. Är det som om han följer mig ner till hemmansägarnas gravar. Jag fick aldrig veta säkert. Men det tycks mig handla om. Att ha känt vinden. Och kastat skugga.

Det mojnar vid floden Tavy.

En guldgul fridfullhet

har kommit över ditt ansikte.

Katten skimrar i rostrött

och smiter in i salongen

medan hundarna kråmar sig ivrigt

inför promenaden.

När solen går ner över världsarvet

och försvinner bakom böljande lövträd.

När månen tänds över Devon

och daggen lägger sig

i det saftiga gräset.

När pärlhönsen drar sig tillbaka

och koltrasten lockar

fram sommarnatten.

Hör vi bäcken porla.

Dricker vi vårt te

bland rosor och murgröna.

Är det en sådan kväll.

Jag kan få för mig.

Att växterna känner

lika starkt som vi.

Att allt som världen ärvde.

Var skönhet.

Kvällsvandring genom Afrika.

Luften börjar svalna i den fuktiga dalgången där granatäpplena snart är mogna. Som skarabéerna vid våra fötter lämnar vi spår i sanden nerströms längs bäckfåran. Med solen rullande framför oss mot horisonten. Ovanför våra huvuden korsar kråkornas flaxande svalornas halsbrytande dykningar. In i den väldiga öppning som tidens flöde borrat genom berget. Där unga män våghalsigt dyker mellan klippblocken ner i de släta skrevorna. Dit kvinnorna kommer varje fredag vid soluppgången. För att bada i livets vatten. För att födas på nytt. För att finna någon att ge sitt hjärta. Insh'Allah.

Vårtecken i Ödeshög.

Från långt borta hörs vägen men annars bara talgoxens hälsning till ljuset. När Ombergs blåskimrande kontur svartnar i solnedgången. När de sista strålarna dröjer kvar ute på fälten. När landskapet sakta slocknar och det förflutnas andar kommer fram ur de livslånga skuggorna. Andas jag stunden. Läser jag de tusenåriga tecknen. Mitt namn på Rökstenen. Löper mina fingrar i runornas sirliga skåror. Ristade för den som dött. Av den som fortfarande levde. Till oss som en gång skulle födas. Av kärlek. Till ljuset.