Vårgrå himmel över Öresund, del 2.

De första träden har slagit ut och det värmer ute på terrassen. Några segel sträcker förbi Ven och solen bryter nästan igenom. Ut över det lugna vattnet går våra tankar. Vi som äger världen. Som turistar i paradiset. Som lättsamt sprider våra gracer. Jag går runt bland de stora målningarna men blir mer gripen av bokskogen på andra sidan fönstret. Fortsätter ner i mörkret där videokonstnären pressar upp mig mot väggen med sitt afrikanska inbördeskrig. Där våldet speglas i allas ögon. Där grönskan är infraröd och lidandet färglöst. Där framtiden är svart och hoppet genomskinligt. Där varandet är svaret. Inte frågan.

Lövsprickning vid La Seine Musicale.

Regnvåta gator

slutar i en undanskymd flodkrök.

Där änderna skyddar

sina nyfödda från måsarna.
Där husbåtarna sover

stilla i strömmen.
Där rostande teknik

flyter i bakvattnet

och en tegelkuliss

är allt som återstår.
Av gammelindustrin

som fick landet i rullning.
Av de föråldrade principer

som nyss hette utveckling.

Finns ingenting kvar på ön

som var en bilfabrik.
Där kultuens arbetare

nu tagit över.
För att med scenkonsten

som verktyg.
Skydda vår framtid.

Från dem som nu

är tondöva.

Genom Lunds lasarett en vårvind.

Stilla i sängen.
Benet som alltid

velat springa.
Fixerat av en stålskena.

Barnet som alltid

velat rörelse.
Orörlig i sin vånda.

Äventyraren som alltid

velat upptäcka.
Orubblig i sin styrka.

Hans breda hand

där droppet går in.
Gripande

om framtiden.

Vid Timber Cove den kortaste natten.

En sval havsbris sveper runt oss där vi kurar vid elden. Fars dag är på väg att brinna ut medan vi grillar marshmallows och vågorna slår mot de vittrande klipporna därute i mörkret. Drömmande vandrar jag iväg på mångatan över Stilla Havet. Förbi Jupiter och Venus som sakta går ner bakom världen. Rakt igenom den mörka materien. Ända till alltings början. När jag ser tillbaka över axeln lyser inte ett enda ljus längs Sonomakusten. Bara en oändlighet av stjärnor. Bara hans välkända anletsdrag upplysta av flammorna. Bara den yttersta meningen. Den största gåvan.

Vårgrå himmel över Öresund, del 3.

Skriken från Tivoli ekar på gatorna runtomkring. Jag möter en ström av rusiga överlevare. Ikväll är det fest och alla har någonting att fira. Frånvaron av smärta. Kvällens hisnande löfte. Ögonblickets underbara amnesti. Förbi Glyptoteket går jag i skuggorna av det förflutnas hjältar. Hela kvällen planerade vi försvaret av planeten. Långt in i framtiden jagade vi nuets demoner. Medan vårljuset byttes mot mörker och de kulörta lyktorna tändes. Satt vi som riddare runt bordet. Som regnbågens krigare. Som vanliga dödliga. Med en blodröd längtan. Att vara.

Lång tystnad i Sjaunja.

Storforsens brus

är det enda som hörs.
När regnet kommer

från ingenstans

och försvinner lika snabbt.

När renarna betraktar oss

vaksamt från snöfläckarna.
När fjällabben tystnat

efter sitt anfall mot inkräktarna.
Här i det folktomma landet

av sten, ljus och vatten.

Där det ömtåliga livet

blommar upp

för en kort liten stund.
Går stigen vidare

utan ord.

Över moränen

som varit bergens toppar.
Nerslipade

av isen och eonerna.
Hör vi uppe på högslätten.

Oss själva

allt tydligare.
Våra egna vingslag.

Vår korta lilla tid.

Från Västralt en stark vind.

Ängens ax dansar i byarna

och smörblommorna glöder

i motljuset.
Ovädersmolnen från havet

störtar in över skogen

som stormvågor över ett rev.
Deras skum yrande

över den havsblå himlen.
Genom ådrorna

i de genomlysta bladen

pulserar livets gröna blod.
Medan susandet i kronorna

söver vår tanke.
Sveper den sommarkalla

luften genom oss.
Sjunker solen ner

bakom den mörknande skogen.
Släpper skyarna ett lätt regn.

Skriker vråkarna ut sina namn

till varandra.
Som törstande rop

efter att höra samman.
Formas våra läppar.

På Valön alla hjärtans dag.

Dröjer sig nattgammal is kvar på hällkaren. Tornar stormmolnen upp sig på horisonten. Går jag allt längre ut. Som ett tecken på kärlek. Som en gest för livet. Som splitter ur själen. Plockar jag plastbitarna på strandängen och lägger i säckar. Ser jag långt in i tystnaden. Allt som hjärtat minns. Allt som berört. Alla uppspolade fragment av lätthet. Som fjädrar tappade i flykten. Inflätade i väven. Stunder vi älskat.

Det spricker upp över Trädgårdsföreningen. 

Slagregnet slutar tvärt och ovädersmolnen rodnar i solnedgången. Måsarna sveper över en gråsprängd publik som tålmodigt stirrar mot den tomma scenen. När han slutligen sjunger de första raderna blir jag orolig att tiden redan vunnit. Men så visar han klorna och ger röst åt livets envishet. När det inte längre är ljust men ändå inte mörkt. När det inte längre är tidigt men ännu inte för sent. När vi kan alla orden men hör dem för första gången. När ute i den kalla fjärran. Månen går upp. And a wildcat did growl.

Pater Noster i den höga luften.

Åskmolnen tornar upp sig över inlandet och det kommer några regndroppar från ingenstans. Plötsligt har det blivit glest mellan masterna i hamnen och bara en ensam snipa glider genom sundet. Längs den tomma kajen släntrar en skolklass tillbaka mot färjan. Deras slöjor fladdrande som spinnakers i vinden. Jag går ut mot den yttersta udden och känner havet försvinna i himlen. Som en saknad utan objekt. En sorg som glömt sitt ursprung. En längtan utan riktning. Men i det solvarma björnbäret som smälter mot min tunga. I förgänglighetens ögonblick. Den största sötman.